Nya mama
Först och främst vill jag rikta ett stort GRATTIS till Linda Skugge som är gravid och väntar bebis nr 3.
Jätteroligt! Även om det snackas om att allt fler väljer att skaffa tre barn, så är jag själv oftast (för att inte säga alltid) ensam om att dra runt på min “Cirkus Trio”.
Så Linda, varmt välkommen till det trendiga trebarns-släktet vad det lider!
Förövrigt är Coopet som Linda handlar på i mama-artikeln, identiskt med det Coop som även jag sköter mina storhandligar på.
Linda, har du några knep att dela med dig av när det gäller att storhandla smidigt?
Jag hatar att handla, jag tycker aldrig det går smidigt. Mjölken hamnar på bananerna som hamnar på brödet som hamnar på äggen som hamnar under tvättmedlet. Jag har shopexpress, men det tar ändå minst en timme att ta sig från entrén till parkeringen igen.
Och så Martina Haags krönika.
Strålade. Brillebra. Genialisk.
Jag är liksom glad att jag är så lik dig i mångt och mycket.
Jag stämmer in, grattis till Linda. Jag blir så äcklad av de mailen som hon lägger ut från sjuka störda människor som önskar henne olycka. Jag önskar henne allt väl (men så är jag ju himla god och bra också… hahahahahahah)
Comment by Minna — 27 April 2006 @ 12:45
Känner mig grymt trendig (iaf utstirrad haha) när jag kommer med mitt lilla gäng
Jag hamnar jämt i kontroll när jag är sjukt stressad på Coop, händer oxå alltid i samband med att bebisen gallskriker….
Kram / Sandra - som känner sig jätteglammig i nya naglar idag
Comment by Sandra — 27 April 2006 @ 14:02
Jag är bara trebarns-wannabe än så länge
. Jag gillar Skugge och det skall bli kul att följa henne framöver.
Jag skrev precis ett inlägg om Minihus på stormarknaden. Ett lyft för vår handling
!
Comment by W — 27 April 2006 @ 14:58
Ytterligare en supermodern trebarnsmamma kliver ut ur garderoben. Jag har en flicka född juli -00. Knappt 1½ år senare kom en pojke. 1 år och 10 månader senare kom en pojke till. En riktig överraskning som var helt oplanerad men självklart välkommen. De är nu alltså snart 6 år, drygt 4 år samt 2½ år gamla. Vi brukar också bli utstirrade när vi väller ut ur bilen eller gör någon gemensam utflykt. Jag kan riktigt känna hur andra mammor överslagsräknar åldersskillnaden mellan våra barn och sänder medlidsamma blickar.
Efter att just så pass överlevt de första megajobbiga åren börjar vi nu skåda ljuset. Ettan börjar skolan till hösten, tvåan och trean ska gå på samma dagisavdelning from maj. De har tidigare gått på tre olika avdelningar i två olika byggnader pga dagisets ålderindelning…
Efter fyra års mammaledighet gav jag mig ut på arbetsmarknaden oktober -03. Augusti -04 blev jag sjukskriven för utbrändhet och panikångest. En lång tid handlade allt om att överhuvudtaget orka stiga upp och borsta tänderna. Att hämta eller lämna på dagis var övermäktigt. Nu börjar det som sagt vända. Jag har fått tillbaka orken och livslusten men förmågan att hantera vardagen med den stress det innebär att ha tre små barn och dessutom man, hus och arbete har jag ännu inte. Jag läste din förra blogg med stort intresse eftersom det ofta kändes som en karbonkopia av min egen vardag - som jag trodde jag var ensam om. Alla andra verkade klara allt så bra men under sjukskrivningstiden har jag äntligen insett att vad man ser inte alltid är sanningen. Även jag väljer ju att visa endast det jag vill för omvärlden. Så mycket att många ännu inte ens vet att jag är sjukskriven utan tror att jag jobbar som alla andra.
Dessutom är det STOR skillnad mellan att ha två barn tätt och att ha tre barn tätt. Eller vad säger du…??!!
Jag saknar din förra blogg men är tacksam att du återvänt om än i annan skepnad.
Hälsningar Megamamman
PS. Ursäkta att kommentaren plötsligt blev en novell. Svårt att bromsa när jag väl satte igång…!
Comment by Megamamman — 27 April 2006 @ 17:21
Minna: eller hur, jag fattar inte att folk irriterar sig så mycket på henne att de känner sig manade att skriva hatmejl, sluta läs liksom!
Sandra: såg dina naglar på din blogg, snygga! men inget för mig!
W: blir det en 3:a snart då!?
Megamamman: Jag kommer ihåg dig från min förra blogg. Låter jobbigt, din historia. Som tur är har jag klarat mig från utbrändhet. Och nu tror jag bara att det blir bättre, det känns liksom som det värsta ligger bakom mig/oss. Kanske!?
Comment by Administrator — 28 April 2006 @ 12:33