Ryktet säger (dvs celeb trend expert Rachel Florio) att Gwen, allas vår stylish gravida rock-Gwen äger två Momonos (Maylena) som jag dissar här. Hon (Gwen) tycker att de är slimmande, stylish och perfekta om man skall amma. Hon äger en Aiko och en Kiana och tänker visst beställa fler.
Jamen no worry, jag gillar dig ändå Gwen.

Men visst är det så att man ändå känner tillfredsställelse när köksgolvet är dammsugit, golvet skurat, tvätten vikt, disken diskad och barnen nysnutna? Livet känns liksom ljusare och mer lättillgängligt när hemmet skiner. Varför är det så? Vad är det för en efterhängsen och svårraderad kvinnogen vi får dras med till döddagar, generation efter generation. För jag tror inte att männen känner samma lugn efter dylika uppgifter.

Åh herregud vad lätt det skulle vara att bli en bitter jäkla martyr till människa. Familjelivet erbjuder drivor av blöjor, välling, smutstvätt, middagar, smuliga golv, kladdiga väggar, nejsägare, trotsvägrare och gränstänjare. Där vadar man fram dag ut och dag in, ständigt emotsagd och trotsad med middagar som skall lagas och tvätt som skall vikas och sommargardiner som kanske borde hängas upp och med det berömda dåliga mammasamvetet som grädde på moset, som om vardagsbestyren liksom inte riktigt skulle vara nog. Gör jag rätt? Gör jag fel? Vad gör jag? Hur gör jag? Man läser lite i olika föräldraböcker, för att få lite hjälp eller vägledning eller inte vet jag, men jag säger bara Jesper Juul, du vill driva oss i graven i förtid va? Genom att elda på föräldrarnas samvete. Dina böcker får stå där i bokyllan och damma igen för alltid. May they R.I.P.
Och ja ja, jag vet att det blir bättre med åren, att småbarnsåren är skärselden vi måste igenom alla vi med småbarn och jag vet också att visst vi har skaffat barnen av fri vilja så varför så neggig och klagig och jag vet också att jag naturligtvis älskar mina barn över allt annat. Men mitt uppe i småbarnskaoset blir man lätt ganska konstig i hjärnan, får tunnelseende och lätt trasslar in sig i allt det jobbiga. För det är jobbigt hela tiden. Men det jag brukar försöka tänka på det är att absolut under inga omständigheter någonsin bli mammamartyr. En som säger (eller tänker) saker som ” jag som ger och ger och ger och så får jag inte ens ett tack tillbaka.” Gud bevars. Då är man på fel fel fel spår.

Jag hör grannens 4:åring säga: ” nej jag får inte gå över vägen för mamma” när Gabriella försöker få med henne på bus. Mina två stora gör aldrig som jag säger. De busar och bråkar och rymmer och är ute på vägen och går själv till grannarna och lyssnar inte på mig och jag tror tillslut att jag skall bli galen av att aldrig någonsin bli lyssnad på. Det är psykiskt nedbrytande tror jag. Tillslut hör jag mig själv få värsta utbrottet och vrålar men ni lyssnar ju aldrig på mig ni måste göra som jag säger nu får ni aldrig mer gå till Elin nu går vi in och så stannar vi där tills i morgon. Jag är ärlig när jag säger att jag oftast inte njuter av att vara ensam hemma med tre barn med tre starka viljor och som springer åt tre olika håll. Ni kan ju själv räkna ut att jag inte räcker till.
Jag skulle också vilja att mina barn någon gång sa: nej jag får inte göra det för min mamma.

Jag önskar att du kunde få stanna hemma och vara nära din lilla Suri. Amma (för det gör du va? Men det verkar som om du inte knäppt din amningsbh riktigt ordentligt.), gosa och lukta på det ljuvliga silkesmjuka bebishuvudet. Och sova, sova, sova. Det är viktigt och det är skönt att försöka sova så mycket som möjligt så att du kan återhämta dig efter graviditeten och förlossningen. Jag önskar verkligen du kunde få vara en helt vanlig normal mamma istället för att flänga land och rike runt med Tom och hans MI:III-premiärer. Skit i det just nu, han klarar sig utan dig. För jag tror inte att du vill det. Jag tror att ditt hjärta håller på att gå sönder för att du längtar så mycket efter din bebis.

Nu skall jag berätta om måndagsmorgon för er.
Ute i trädgården 08.10 med alla barnen. 08.20 upptäcker jag att vi är utelåsta. Gabriella har varit inne och bytt skor och nogsamt stängt dörren efter sig. För det första så brukar jag alltid ställa upp låset när vi är ute i trädgården. För det andra brukar ingen av barnen någonsin stänga dörren efter sig. För det tredje är dörren ganska svår att stänga. Men denna morgon gällde inga av förutsättningarna ovan. Och där stod vi alla fyra och glodde på det väl igenstängda huset. Ja utom vårt sovrumsfönster då förstås, placerat ungefär 3-4 meter upp på väggen. Men hellre byxlös en rådlös. In till grannen. Låna stege. Sedan klättrade mamman upp för stegen i sin korta snäva jenaskjol som fick halas upp till maghöjd när det skulle klängas in genom fönstret, allt medan grannarna säkert stod och lurpassade bakom gardinerna och undrade vad i all sin dar som försiggår där på hörnet. Ja det var min morgon det.

Ja vi har en morgonpigg kille här i familjen. Olof heter han. I söndagsmorse satt han plötsligt mittemellan Jonas och mig i sängen klockan 06.15. Och trots att jag var så trött att jag fortfarande egentligen sov så noterade jag att han var fullt påklädd. Inklusive keps.