Som en saga fast på riktigt
Nu skall jag berätta hur verkligheten med tre små barn ser ut. Jag har en Emil (Gabriella), en Ida (Olof) och en liten en som vi väl kan kalla Herr Nilsson (Gustav), en liten en som lever sitt eget lilla liv och som måste passas med största noggranhet eftersom han klättrar och klänger på allt och mest är lite utav en fara för sig själv. Emil är som Emil är. Otroligt gränstänjande och s-t-ä-n-d-i-g-t på gång med nya hyss, och Ida är aldrig sen att hänga på Emil precis som i sagan.
Bara det att detta är verkligheten. Och en ensam mamma som försöker få alla i flocken att gå åt ungefär samma håll.
Det största problemet just nu är att Emil (Gabriella) rymmer. Hon sticker till tre utvalda grannar så fort hon får tillfälle. Och nu har dessutom Ida (Olof) börjat följa med. Och där står mamman med Herr Nilsson (Gustav) som ett fån, mitt i potatiskoket och undrar vart barnen tog vägen, och när hon förstår blir hon ungefär som Anton, eftersom hon i det längsta försökt med lönlösa pedagogiska förmaningar (som att vi måste veta var ni tar vägen, ni måste fråga först om ni får gå till grannnen, det är för att vi älskar er så mycket som vi måste veta vart ni tar vägen, vi blir oroliga om ni bara försivnner etc).
Denna eftermiddag sticker Emil (Gabriella) och Ida (Olof) mitt framför näsan på mamman och Herr Nilsson (Gustav). Vi var ute i trädgården alla fyra, och barnen frågade om de fick gå (heureka, de frågade i alla fall), men jag tyckte inte det passade just då, varpå de öppnar grinden och sticker över gatan och in till grannen. Jag ropar efter dem, ingen respons, jag vrålar efter dem, ingen respons (hela grannskapet lyssnar). Som en tryckkokare går jag över och bär hem de bångstyriga, vrålande syskonparet. Herr Nilsson (Gustav) har jag stängt in bakom vår grind, men när jag är uppe och lämpar av Ida (Olof) i hans rum så lyckas Herr Nilsson (Gustav) på något sätt få upp grinden och står ute på vägen. Alla grannar följer antagligen dramat genom sina köksfönster. Grannfrun dit barnen smitit står i allafall och tittar medlidande på mig genom sitt fönster (såå pinsamt) med sin lilla bebis i famnen och hennes 4-åring sitter (som vanligt) och gungar helt fridfullt i trädgården och tittar på mig med stora ögon alltmedan jag försöker släpbära hem min ilskna 4-åring, och detta medan pastan kokar ihop till något oigenkännligt därinne på spisen.
Åh, jag känner igen beskrivningen av Emil precis gällande min dotter! Sonen är egentligen lugnet själv, men dras med på diverse upptåg ledda av storasyster… Jag gastar och ingen hör något - typ. Dottern har gått hem från förskolan fram och tillbaka i tät innerstadstrafik - hjärtat stannade i några veckor…
Det frestar på att leva med en så stark vilja och att aldrig bli lyssnad på. Kraft till oss!
Comment by W — 17 May 2006 @ 17:20
W: KRAFT tíll oss. Vad gör ni för att dottern skall förstå? Några råd?
Comment by Administrator — 17 May 2006 @ 17:59
Det värsta är att folk med lugna barn tror att vi inte uppfostrat våra Emil ordentligt.
Sån´t här hänger inte på uppfostran utan på personlighet.
Comment by Runt 40 — 18 May 2006 @ 6:48
Oh my god! Blir alldeles svettig! All cred till dig som kämpar på!
Comment by Jenny — 18 May 2006 @ 8:43
Runt 40: det är nog så, och det känns så pinsamt inför vissa som har barn utan behov att tänja gränserna hela tiden, man framstår som en som inte har “pli” på sina “snorungar” överhuvudtaget…
Jenny: you wait!
Comment by Administrator — 18 May 2006 @ 15:48