knock knock
Det är ju helt otroligt. Det händer varje gång. När barnen väl sover sött och jag har hela långa (nåja) kvällen framför mig med bara mig och mina egna tankar och idéer (jodå Jonas och jag pratar ibland också), då är allt som bortblåst. Helt tom i skallen sitter jag och stirrar ett tag och försöker verkligen komma ihåg allt det där jag tänkte på under dagen som är sprickfylld av småbarnsgöromål tout les temps, men nada, noll, zero, zip klickar det i skallen.
Hos grönsaksmamman är det tänt men ingen hemma.
