Telefonsamtal med revisorn
Alltså vad är det med barn och vilja ha total uppmärksamhet från mamma hela tiden. Hittills har eftermiddagen löpt hur smidigt som helst. Gabriella och Olof leker helt fridfullt antingen med varandra eller var och en på sitt håll. Gustav tultar omkring och kräven en bok då doch då och lite lek då och då. Själv har jag kunna röja i köket och starta diskmaskin och bädda och lite så. Houswifelyx.
Men så ringer min revisor (från den andra världen) angående något i min deklaration:
-Hej det är Susanne, kan du prata eller?
- Ja, just nu är det faktiskt helt lugnt!
- Inga fler barn på gång då, du har alltid varit gravid när vi pratats vid!
- Nehej då, inga fler barn!
- … bla bla bla revisorssnack…
Då bryter hell lös. Tryckte någon på en knapp eller? Gustav börjar gallskrika och vill upp i min famn samtidigt som Olof slår sig hårt i huvudet i väggen. Uäääääääää Uäääääää Uäääää.
Trots att jag är van så undrar jag lite desperat var stoppknappen är?
- …bla bla bla periodiserinsfondssnack ….
- Uääää Uääää Uääää ja, det blir jättebra. Uäääää Uääää Uääää
- Då gör vi så då, hejdå!
- Okej, hejdå.
Och nu undrar jag bara vad sjutton var det vi skulle göra?
Men visst är det så! Det kan vara hur lugnt som helst hur länge som helst, sen ringer telefonen, viktigt samtal och plötsligt skriker alla 3 här hemma… Jag har slutat att prata i telefon, sms:ar eller mailar alla jag känner istället.
Kram!
Comment by Sandra — 31 May 2006 @ 15:12
Apuh.
Comment by Minna — 31 May 2006 @ 15:14
Det är ett helt klart skumt fenomen. Likadant här.
Comment by Sara — 1 June 2006 @ 8:43