Klockan är bara nio och jag är så trött så jag är helt yr (fast det var jag redan klockan åtta när Jonas åkte till jobbet, har jag fortfarande alltså inte återhämtat mig från helgen?) och jag går planlöst omkring i huset och försöker skapa ordning. Gustav hällde just ut en burk såpbubblor i Gabriellas garderob och över hela sig och pyjamasen. Satt nyss i min egen lilla värld (så härligt) och läste klart Linda Skugges “Ett tal till min systers bröllop”.
Ja, jag känner igen mig hela hela tiden (förutom alla spyor, springmaskar och svinkoppor), men allt det andra. Alltså att försöka få tag på folk per telefon. Vilket skämt. Vårdguiden, Telia, Försäkringskassan, Coop, varför kan man inte helt vanligt ringa till en människa och fråga saker idag?
Och vad är det med en fyraåring och Askungen? Och rosa? Och att alltid vilja veta vem/vad/vilken man tycker är sötast/finast osv. Och vad man än svarar så är det alltid fel svar. Nej den får inte du tycka för den tycker jag, du tycker att Snövit är sötast.
Och all hopplös och obeskrivlig röra blandat med barnen som bråkar och kräver uppmärksamhet hela tiden så man blir galen tillslut, jag känner igen det också jodå. Och alla Barbiekammar. citat: “De är pyttesmå och nästan genomskinligt rosa och jag har skrivit och tjänat pengar och köpt de där satans kammarna så skall de inte försvinna efter en timme. Vad är meningen med allt då?/…/ Om man inte anstränger sig för att de inte skall försvinna kan man ju lika gärna åka till Toys´R´us och köpa barbietillbehör för 500 kronor och sen åka raka vägen hem och kasta dem i sopnedkastet.” slut citat.
hahaha!
Och så Sylvia Plath (och Märta Tikkanen) som svävar som en fascinerande och ångestframkallande ande över Sylvia Svenssons liv och hennes roll som försörjare och ensamstående (eller rättare sagt lämnad av sin Karl som är ute i världen och förverkligar sig själv) mamma. Dessa två liv är genialiskt på ett synnerligen modernt sätt sammanflätade i varandra. Att vara mamma innebär så mycket ångest, mer eller mindre naturligtvis och jag kan heller inte fatta vad Sylvia, påverkad av all möjlig ångest gjorde mot sina barn den där kalla vinternatten i London. Så hemskt, så tragiskt jag ryser. Att små barn blir moderslösa det är den största tragiken och ja, jag kan identifiera mig med den känslan också.
Hon skriver så bra Linda. Det finns ingen som skriver så vad det verkar bara rakt på utan tillbakablick, som en ånglok på full speed men samtidigt så lättillgängligt och beroendeframkallande. Jag skulle kunna läsa vad som helst av Linda bara för jag älskar hennes sätt att skriva, att behandla spårket i skrift. Så genialiskt.
(Nu har jag suttit här och skrivit jättelänge, jag glömmer bort att jag har barn, måste hämta Gabriella hos grannen och göra lunch, stress stress stress, jag vet inte ens vad Olof gör just nu, eller var han är för den delen…)