Dagis -(ja jag vet att det numer heter förskolan…) inskolningen har gått bra. Gustav har visserligen alltid blivit ledsen precis när jag lämnat honom, men konstigt vore det annars? Men idag sköljde en melankolisk tomhet över mig när jag vinkade hejdå till min gråtande (för att inte säga vrålande) lilla bebis, och jag läser med stort intresse mama@home-diskussionen som pågår för fullt i media.
“Vi vet att vi är värda något mycket bättre. Till att börja med att räknas som människor.” Avslutar Petra Ulmanen sin bitska replik till Elise Claesons vurm för hemmamammorna.
Är det fler än jag som tycker att själva kärnämnet (barnens bästa för alla och envar) hamnar i skottgluggen i debatten där orden och formuleringarna viner som kulor men som aldrig träffar rätt. Pennorna glöder parallellt och diskussionen blir en enda egotripp i en förutsägbar och snitslad bana och med skygglapparna på. Jag skulle vilja fråga Petra Ulmanen vad hon egentligen menar med att vi kvinnor är värda något bättre, att räknas som människor.
Vad hon än menar så har hon hamnat långt från diskussionsämnet. För det är väl barnen (familjelivet) vi pratar om? Jag tolkar hennes avslut som att vi (mammorna) inte kan räknas som människor om vi är hemma lite för länge med våra barn. Men skulle inte det vara att förneka och förminska sig själv som mamma och dra med sig barnen i fallet? Är det inte lite konstigt om man som nybliven mamma har som högsta prioritet att inte snabbt nog komma ut i yrkeslivet igen?
Och varför, varför används så ofta orden “skuldbelägga”och “onaturliga” förvärvsarbetande mammor “av den ena falangen i den infekterade och stormiga debatten om kvinnor hemma med barn vs kvinnor i yrkeslivet? I hate dessa ord konstruerade av de som inte bara tycker att hemmamammorna förstör sina barn, utan också hela svenska folkets bittra jämnställdhetssträvan.
Själv är jag på väg att lämna hemmamammalivet och ge mig ut i arbetslivet. Jag har varit hemma med barn i fem år. Men nej jag lever inte som en förtryckt hemmafru och jag vill inte ens påpeka att min man tar lika stort ansvar för barn och hushåll (när han inte är på arbetet) eftersom det är ett naturligt inslag i vår familjekonstellation. Våra olika arbetssituationer (och det handlar heller inte om att vi skulle förlora ekonomiskt om min man istället/också hade varit hemma) och att vi fått tre barn mycket tätt, har gjort att min man har yrkesarbetat och jag varit hemmamamma dessa år. Det är självvalt och jag är glad för att valfriheten finns. Men att var hemma med tre små barn under så lång tid har inte alltid varit någon dans på rosor. Det är krävande att ha barn, det finns dock ljusglimtar men mest har det varit jobbigt, för att inte säga överjävligt ibland, jag har slitit mitt hår av frustration, varit extremt uttråkad och övergett allt vad öppna förskolor heter eftersom jag fått en rejäl överdos i barnältandet mammor emellan. Men. Vi har valt att bilda familj, min man och jag, och då är det vår förbannade plikt och vårt ansvar att ta hand om vår familj på bästa sätt och i vårt fall har jag tagit huvudansvaret för familjelivet dagtid.
Nu har jag börjat jobba. Och jag älskar det! Och jag älskar dagis (även barnen trivs med det) som nu gör det möjligt för mig att börja min egotripp utan barn. Nu är vi två yrkesarbetande föräldrar med tre dagisungar. För tillfället diskuterar vi hur vi skall lösa situationen med hur länge barnen skall vara på dagis, och då speciellt minstingen som bara är 1½. Och hur skall vi då lösa jämnställdheten i vår familj? Lotten ligger närmst till hands att jag som har ynnesten att än så länge kunna jobba hemifrån hämtar barnen tidigt. Men kommer jag då hamna i den så kallade kvinnofällan med att både jobba och ha hushålls-och barnansvar? Ja, fällan kommer obönhörligen klippa till om jag blir en självuppoffrande mamma, om jag bara gör det för vad jag tror är bäst för barnen i ett försök att vara den perfekta mamman på ett konstruerat sätt som innebär tron om min egen oumbärlighet (de kanske visar sig att de vill vara kvar längre på dagis och att vissa av deras behov lättare kan tillgodoses där än hemma med mig.) och framförallt om jag vantrivs med det. Men om jag gör det för att jag vill, för att jag tror att barnen en kort period i deras långa liv mår bättre av att hämtas klockan tre istället för klockan halvsex varje dag. Och om jag trivs med att ha ansvar för att familjen får middag klockan halvsex varje dag, då kan inga genusforskare i världen komma och påstå att jag sitter i en kvinnofälla som hotar att rasera hela landets jämnställdhetssträvan och att jag inte längre kan räknas som människa.
Jag tycker att diskussionen hamrar på i svart och vitt, den saknar nyanser och fokus på olika familjers behov, val och möjligheter. Men framförallt har det blivit en debatt om kvinnans rätt/krav till yrkesarbete, men den rätten har vi ju redan (!). Den egentliga fällan (och jag vägrar kalla det kvinnofälla) ligger i vad man har att falla tillbaka på efter de slitiga småbarnsåren. Har man tidigt skaffat sig en bra grund för ett yrkesverksamt liv har man alla möjligheter i världen när barnen blivit stora och sköter sig mer eller mindre själv. Och utbildningsmöjligheten är öppen för alla som är intresserade.
Det är ditt val och dina egna ambitioner det hänger på. Men blanda inte in barnen i det.

Sedan tycker jag att följande citat från Elise Claeson är tänkvärt:
“Att prioritera barnen är att prioritera fel. Men bara för kvinnor. Det finns nämligen inga mansfällor. Pappor som vill vara mammor är elitens hjältar.”